"No se pinta"
Häromdagen såg jag mannen med åsnan (har lagt upp en bild i ett tidigare inlägg) igen. Åsnan var riktigt halt på vänster framben och stapplade fram. Gubben satt på och hade en stor mjölkkanna fastvirad på åsnans högra sida. Det är lätt att förfäras av den bilden. Åsnan hade uppenbart ont men tvingades gå ändå. Hade något sådant gjorts i Sverige hade det kallats djurplågeri, här vet jag inte vad det ska kallas. Handlingen är densamma men omständigheterna olika. Han är gammal, gubben, och brukar vända åsnan upp mot bergen så jag antar att han arbetar där uppe som så många andra gör. Han har ofta mycket att bära och kan nog inte klara det utan sin åsna. Nu var åsnan halt. Fattigdomen är så utbredd här så jag väljer att tänka att han inte hade något val. Arbetar man inte får man inga pengar och utan pengar kan man inte försörja sig och sin familj. Han var kanske helt beroende av att åsnan skulle klara att bära allt även den dagen, hältan till trots. Är det samma onda gärning då? Kan man kalla det djurplågeri eller ska man kalla det en tragisk verklighet? Kan man göra något? Jag lider med åsnan men det hjälper den inte. Vi har möjligheten att sköta om våra djur på bästa sätt, kanske lite för mycket många gånger... Här finns inte den möjligheten så vad gör man. Hade man själv varit i hans skor kanske man själv hade suttit på en halt åsna, medveten om skadan men oförmögen att kunna rätta till den. Jag känner att jag har härdats en del av att se den missär många människor och djur får utstå. Man har inte lyxen att sätta djuren först här, det är något man får tänka på i Sverige. Det är så lätt att döma.
Här är en annan åsna, tror jag i alla fall. Det är såhär man oftast har åsnor och hästar här. I ett rep runt halsen. På trottoaren, gatan, en bakgård eller utmed landsvägen. Den här åsnan hade sår högst upp vi svansroten, troligtvis efter någon slags svanskappa.
Då gillar jag den här bilden bättre! Såhär mår mitt hjärta hemma i Sverige. Han går ute dygnet runt nu och för att slippa insekter i ansiktet så har han sin flughuva på sig. Utöver betet han äter får han annat foder och vi är måna om att han får i sig allt han behöver. En häst som min eller de man har i Sverige skulle inte finna sig i att stå ensamma uppbundna i ett rep större delen av dagen, men som sagt det är andra omständigheter här och den mat djuren får här är den som växer på marken. Naturligt skulle många säga men då vill jag påminna om att djuren är uppbundna och har inte någon möjlighet att själva välja vart och vad de ska äta. Tycker att bilden nedan visar hur man som hästägare vill se sin häst :)
Min lilla stjärna! Det är så skönt att få uppdateringar om hur han ser ut och hur han mår. Han verkar ha det hur bra som helst med mamma, syrran och Frida och jag är så tacksam över att jag kan sitta här i Mexico och må så bra över hur min ponnys vardag ser ut! Tack!! <3
Igårkväll när jag satt på kafet dök Flip upp, professorn från Chicago. Han sa att det kommit en tysk tjej till stan och att hon ska stanna till slutet på juli. Ska försöka hitta henne. Hon tar vattenprover från runt om Laguna de Catemaco för att ta reda på hur sjön mår och vart det är som mest förorenat. Det dumpas mycket skräp och mycket annat skit leds rakt ut i sjön. Han sa att hon verkar trevlig och att han berättat om mig. Han hade sagt att om hon ser den ljusaste tjejen i stan så skulle hon presentera sig. Haha, för det är vad jag är, den ljusaste tjejen i stan. Det går inte att säga något annat, det är inte lätt att smälta in här för mig. Flip frågade när jag drack en riktig öl senast och vi gick och tog ett par öl på ett ställe som drivs av två mycket trevliga italienare. De brukar ha lokala rockband på lördagar så gissar att det kan bli en oas framöver! Men fatöl hörrni, man vet inte hur mycket man saknat det förän man sitter där med en kall öl i handen. Flip är jäkligt reko och med hjälp av honom lär jag träffa en hel del folk här i Catemaco.
Men på tal om ljus. Jag tog en långpromenad idag och blev stannad av en man som började prata om mitt hår och mitt ansikte. Inte att det var vackert eller så, inget sånt. Jag snappade upp "No se pinta" och gick hem och slog upp det. Det betyder "Inte målad". Han stod länge och försökt förklara vad han menade men lyckades inte, jag måste jobba på min spanska...
Jag har lovat mig själv att jag ska börja öva mer och försöka prata mer med grabbarna som jobbar på fältstationen, inte bara det viktigaste och att svara på tiltal som det är nu. Jag gjorde ett försök idag... och typiskt mig börjar jag ju inte med något lätt. Jag försökte fråga om Boa constrictorn är en inhemsk art... Stackars Tonio förstod ingenting. Kan tillägga att jag inte hade slagit upp varken inhemsk eller art... Tack och lov att Marco kan lite engelska. Han förstod vad han menade men jag är inte säker på att jag förstod svaret. Dock sa han att den tropiska skallerormen vi såg häromdagen är inhemsk så kändes skönt att jag lyckats göra mig förstådd ändå. Hörde Marco muttra något och Tonito svarade att han visst var duktig på att prata engelska. Neeeee, sa Marco. Han är rätt duktig faktiskt och för att bo i Catemaco är han suverän på engelska. Han kommer att få fungera som någon slags tolk från och med nu när jag inte lyckas göra mig förstådd på spanska, vare sig han vill eller inte!
Har börjat ta mig ännu mer tid med Frida, en av "mina" apor. Hon har så mycket energi och uppskattar så mycket att bli kliad och myst med. Vi har en liten lek som vi gör innan och efter jobbet. Jag tar en bit kaka och bryter den itu. Jag tar en del i vardera hand och håller dem så att hon inte ser dem. Hon tar ut handen och vänder på först den ena av mina händer och sedan den andra. Sedan extrakollar hon så att det inte fanns något mer och sedan sträcker hon ut armen så att jag ska klia på den. Hon brukar ta min hand och visa vart jag ska klia och ibland ger hon mig sin svans. Frida kom till Pipiapan som en rehabiliteringsapa. Hon hade troligtvis varit någons husdjur. Hon hade kraftiga steriotypier och bet sin egen svans sårig. Hon biter fortfarande lite men hon har tydligen blivit mycket bättre sedan hon kom hit. Anna och Rita som var här förra veckan berättade att Frida ibland håller fram sin svans och pekar om hon gjort ett nytt sår. Som ett barn som pekar och visar vart det slagit sig. Lilla vän, hoppas det är något hon kommer att sluta med helt.
Moa
