I paradiset kostar döden 80 kr
Igår var dagen då vi skulle hjälpa Rufus att komma till veterinären. Jess och jag gick till huset där de sa att ägaren bodde. Det visade sig att dom inte alls ägde hunden men att de hjälper tre av gatuhundarna här genom att ge dem mat och ta hand om deras sår. Rufus som inte alls heter Rufus utan "Blanco" kunde de inte göra något åt, de hade försökt. Paret i huset sa att de skulle vara glada om vi tog hunden till en veterinär för han har haft såret länge och det läker inte. Med hjälp av lite mat lyckades vi få på Blanco ett koppel men som gatuhund hade han ju aldrig gått i koppel innan så han la sig ner och ville inte gå alls... helt förståeligt! Då det var ganska långt till veterinären bestämde vi oss för att släppa Blanco igen och åka och prata med veterinären ifall hon kunde följa med oss.
Hos veterinären visade jag bilder på Blancos skada och hon upptäckte direkt att det inte såg ut som ett vanligt sår. Vissa av formationerna såg inte normala ut och hon misstänkte en tumör. Hon sa att hon behövde undersöka hunden för att veta mer och att den behövde komma till henne.
Så idag lånade Jess sin mammas pickup och vi åkte och hämtade Blanco. Paret i huset hade lyckats tvätta såret och spayat på blå-spray för att hålla bakterier borta. Dom nämde även antibiotika... möjligt att de gett honom det. Det var i alla fall en nervös hund som vi lyckades både koppla och få en munkorg på. Vi fick upp honom på flaket och jag klättrade upp bredvid honom. Han skakade som ett asplöv den stackaren. Han ville inte alls följa med och var inte alls intresserad av hundmaten vi försökte truga med. Han morrade inte alls vilket jag blev förvånad över, han var inte arg bara rädd. Jag fick klia honom och han tittade på mig då och då med stora bruna ögon som att fråga "vad händer?", om han bara visste. Men mot veterinären bar det av för Jess, Blanco och mig. Jag tog fler bilder som jag tyvärr inte lyckats ladda upp hemifrån så dom kommer imorgon. Det var i alla fall ingen kartig kille som kom fram till veterinären men fortfarande inget morrande, bara rädd.
Veterinären, Liz, sa att hon behövde en timme för att undersöka hunden och att Jess kunde ringa henne och få besked. Så med hop i våra hjärtan och en glädje över att ha fått med hunden till veterinären gick vi till hennes kafé och åt kvällsmat. Efter en timme ringde Jess och veterinären berättade att Blanco hade tumörer i hela magen... Det kan alltså varit en tumör som brustit och sedan har han nog slickat såret och hållit det öppet... Stackars lilla vän... Veterinären rekommenderade att vi skulle avliva Blanco då medicin bara skulle förlänga hans lidande. Vi höll med... 80 kr kostade det att avliva Blanco och i detta nu har han somnat för evigt. Imorgon ska Jess ta med Blancos kropp och begrava den någonstans. Det verkar vara så man gör här, man gör sig av med kroppen själv. Hon skulle göra det tidigt sa hon och tyvärr måste jag jobba så jag kan inte vara med. Men jag är så tacksam över all hjälp jag har fått från Jess. Det visade sig att hon just nu försöker ge två gatuhundar nya hem och att de bor hos hennes pappa sålänge... men det är ingen som vill ha dem. I Catemaco bor det många gatuhundar. De är okastrerade och blir bara fler och fler. Att avliva Blanco betyder ingenting i det stora hela, det hjälper tyvärr inte problemet. Men jag vill gärna se det som att vi gjorde något gott ändå.
Det är i alla fall en fin jycke som slipper lida mer och det känns bra.
Sov gott kära Blanco, en slagen kämpe!
Moa
